Livet som mobilist kan onekligen bjuda på fina överraskningar. Bussresan ner till Småland råkade visst bokas fel månad så dagen före julafton blev det till att improvisera. Jag gladde mig åt att få använda Skjutsgruppen för första gången och bara tretti minuter efter att jag fått en match blev jag upplockad av en Saab i Alvik. Lugn och fin körning. Det viktigaste är att komma fram säkert, sa Mats och berättade hur han som 20-åring förstod att det eventuellt förhöll sig så att han hade en sångröst. Sen hade han gått på musikhögskolan och sysslat med både opera och folkmusik. Flera gemensamma nämnare där. Mats är förresten veteran, sen flera år medlem i Skjutsgruppen. Själv är jag nybörjare genom Naturskyddsföreningen.
Sedan föräldrarna äntligen sålde bilen (det tog dem 35 år men sen har de inte ångrat det en sekund -Det bästa vi gjort! säger de) blir det numera att jag och syskonen promenerar hem från stationen när vi kommer och hälsar på. Men eftersom Mats skulle köra vidare söderut tyckte jag att han kunde släppa mig nära en avfart till motorvägen i stället. Vid A6 finns många bussförbindelser och därifrån gick fyran direkt till Stadsparken. 20 minuter bara.
– Ny busslinje sen jag bodde i stan! berättade jag för chauffören och så var snacket igång. (Min 8-åring tycker att jag är så pinsamt pratsam med okända.) Han berättade att han var från Sydafrika/Zambia och hade kommit till Jönköping via Stockholm för att läsa till socionom men nu pluggade han teologi i stället. Julen skulle han fira i soffan, ingen familj i stan. Vi pratade vidare. När jag blev mött vid hållplatsen utbrast han “Hej mamman, jag kommer hem till er på jul, din dotter bjöd just in mig!” och skrattade gott åt sitt skämt. Jag hörde mig säga att han absolut var välkommen. Jag uppgav adressen och han upprepade den med en koncentrerad uppsyn. Någon tid tänkte vi inte på att avtala, bussen var redan lite försenad eftersom föregående pass hade dragit ut på tiden. Det är små marginaler i chaufförernas scheman.
Kvart över två på julafton ringde det på dörren och mamma och jag skojade om att det var busschauffören. Vi hade precis dukat fram kaffe och kakor. Och där stod han! Med ett fång blommor och möjligtvis ännu mer förvånad än vi.
Nu har vi bytt nummer så att vi inte behöver förlita oss på samma flax för att kunna fira jul ihop igen nästa år.